Onsdagen den 18 november fick jag och Daniel nycklarna. Vi hade bestämt oss att taptesera om hela lägenheten för att få bästa möjliga start. Vår hyresvärd ansåg inte att vi var berättigad rust fast hyresgästen som bodde tidigare tackade nej till sin. Hyresvärden borde ha gjort det, för när vi började slipa kanter och spackla så ramlade tapeterna ner. Sex lager slet vi bort, vi bredspacklade och slipade. Ni som vet sådant vet också att slipa och spackla gör man inte bara en gång. Vi slet dygnet runt i elva dagar. Utan Daniels lillebror Alexander hade vi inte klarat oss.
Ni som känner mig vet att jag är rädd för precis allting. Jag tjatade till mig en brandvarnare, jag ville ha en brandsläckare, och man ska dra ur proppen så inte katterna klättrar på spisen som tidigare incident. Dessutom får man lära sig från tidig ålder att aldrig lägga saker på spisen.
Nu, sista dagen när D och A tapetserade köket låg jag och slumrade/ slötittade på TV. De hade slutat för mat och kom in i vardagsrummet och hämtade mig. Återigen, ni som känner mig vet att jag inte är lätt att få upp.

Brandlarmet börjar tjuta, jag blir arg för jag tror att de driver med mig. Men nej, det är tapeterna som tagit eld i köket. De hade lagt dem på spisen och kommit åt en knapp. Hade plattan varit på ettan istället för på sexan hade vi hunnit göra oss iordning och gått iväg för att äta. Tur i oturen. Hur som helst, köket blev klart, lägenheten blev klar.
Det tråkiga är att hyresvärden tjänade som f*n på vår renovering, och vi förlorade för att det inte är en insats. I långa loppet borde vi ändå vinna. Vi får bo som vi själva bestämt.

Texas Longhorn får massa plus av mig och D. Bra service och god mat.
Harrys, får lika många plus för schyssta lokaler, schyssta människor och schysst musik.

Nu ska jag sluta. Om grannar ändå kunde ta och skärpa sig. Vi bor inte i en fängelsecell.



So Long.