Den första reflektionen är hurvida man får säga åt treåriga barn själv, eller bara vänta på att mamman säger åt ungen. Följande utspelade sig på bussen hem från jobbet; Jag sätter mig på ett säte. Det går på en mamma, en pappa och ett barn i vagn. Jag tänker att mamma kanske vill sitta bredvid mig och hålla koll på ungen i vagnen. Men nej, hon tarmig sig ungen i knät, bredvid mig. Ungen rycker i min väska, sparkar mig på benen, petade på mitt huvud. Till sy nes oskyldigt kanske om det inte varit för att  ungen var så pass gammal att han borde veta bättre. Dessutom satt mamman och gjorde ingenting. Jag ville så gärna säga; "Men sådär gör man väl inte?" Man ska inte dalta med ett barn, ska man vistas bland andra människor får man sköta sig.

Den andra reflektionen gäller Daniel. Jag tycker det är äckligt att ta i lådor, luckor, skåp, kryddburkar etc. när man har skurit i kött. Det är bakterier som sprid, det blir kladdigt osv. Daniel blir arg när jag påpekar detta. Han kladdar ner en kniv, tvättar händerna och sen tar i kniven igen. Vad är poängen med att tvätta händerna om man inte diskar kniven? Totalt poänglöst. Sen att kryddorna alltid är kladdiga är fan äckligast. Vet inte vad det är för kladd. Kyllingkladd är äckligast.

Var går gränsen?

So Long.